fbpx

Varför är ”varförfrågan” så viktig?

Att fråga är viktigare än att hela tiden prata – åtminstone för en själv. Varför ödsla tid på sådant jag redan vet när den skulle kunna användas till att lära sig något som jag inte kan eller förstår? Svaret man får berättar också en hel del om den jag samtalar med och gör att jag kan bli mer relevant när det är min tur att komma med en replik. Ändå så utvecklas nästan alla samtal till monologer, antingen talar en av personerna och den andra lyssnar förstrött, nickar lite och letar samtidigt efter någon annan att tillbringa sin tid med. Eller så bidar man sin tid, hittar en paus i svadan och återgäldar med motsvarande monolog. Minns ni en krönikör i DN för ett par år sedan som berättade om att hon i princip aldrig får en fråga från sin kavaljer vid ett middagsbord? Har tänkt en hel del på det. Visst händer det även mig, men jag brukar vara mer påflugen. Får jag ingen fråga som tränger jag mig in, åtminstone som en aktiv frågeställare.

Vad arbetar du med? Vad gör du på semestern?

Om vi ändå ställer en fråga så blir det en ”vadfråga”. Vad arbetar du med? Vad gör du när du är ledig? För en del är det lätt, det är tydligt vad man gör, var man arbetar, vad man har för position. Men för andra är det svårare – skrev en del om det i mitt förra blogginlägg. För oss som är ”mångsysslare” så kan det vara svårt att veta vad av det jag gör som kan vara intressant för lyssnaren. Och hur ska jag berätta? Ska jag ta en övergripande perspektiv, eller en berättelse ur verkligheten? Svaret på vadfrågan kan bli intressant, men är oftast ganska opersonligt och stereotypt.

Testa att fråga varför

Detta är ju inte nytt. Vi har hört det ett tag. Vi måste berätta om varför vi finns, varför vi gör det vi gör. Då handlar det oftast om vår företagsvision, när vi vill intressera kunder, potentiella medarbetare, investorer. Och det är ju rätt. Det säger mycket mer om just mig som person, om oss som företag. Ändå ställer vi nästan aldrig den frågan. Jag kom att tänka på det när jag – så här i sommartider – hittade en bok som jag köpte för några år sedan ”Att lära sig själv att leva” av Joan Didion. Boken är ett urval av hennes artiklar. Så här skriver hon i sitt förord ”Var och en av de här artiklarna var ett jobb, ett utfört hantverk, men de var också, det inser jag nu, en lektion i den sortens liv jag höll på att lära mig själv att leva……..Så här i efterhand visste jag redan från början hur man skriver. Det jag lärde av de här artiklarna var varför.” Meningen fastnade i mitt huvud. Så ställ inte bara frågan varför till människor runt dig, börja med dig själv.

Så varför skriver jag här?

Tankarna flyger och far i mitt huvud. Ibland känns de tydliga och självklara, ibland vet jag varken ut eller in. Har under senare år ofta varit tacksam över att jag slipper ha ett jobb som kräver en genomtänkt åsikt i många olika frågor. Att ibland kunna säga det här är svårt, jag vet faktiskt inte. Men ofta känner jag lust att formulera mig för att bli klarare över vad jag känner är viktigt och varför. Eller åtminstone skriva ner det jag undrar över så att åtminstone det blir klarare. Vem mår bättre av att jag skriver en blogg och delar med mig till omvärlden? Ja, jag själv tycker det känns kul att sitta ner och skriva. Och det är roligare om någon läser och kommenterar än om de ska hittas ihopskrynklade för mina barn att rensa när jag inte längre finns. Mina föräldrar skrev otroligt mycket brev till varandra och omvärlden. Kommer aldrig att hinna läsa alla dem, men då och då tittar jag på några av dem och förstår lite mer av deras liv. Och därmed också av mitt. Och så vill jag väl lämna några ringar på vattnet.

Share

Leave comment