Stureplan behöver utvecklas – som allting annat

Hus vid Humlegårdsgatan som ska rivas

Jag har en lång historia med Stureplan. Numera bor jag 2 minuter från svampen och vistas där en stor del av min tid. Jag är uppvuxen i Stockholm, men i min ungdom låg stadens centrum vid Hötorget och Konserthustrappan. Så småningom rörde sig folket mot T-centralen och Kungsträdgården och numera är centrum kring Stureplan. Som 14-åring jobbade jag på Sturekatten, som tack och lov finns kvar-dock med vissa förändringar. Jag diskade plåtar i köket och avancerade så småningom till konditoriet där jag sålde kakor till de fina östermalmsdamerna. Detta var i mitten på 60-talet. Området var måttligt ”hett”. Olika sommarjobb har fört mig till Östermalm, Nybrogatan – personalrestaurang på Esso, och sedemera även ”ordinarie” arbetsplatser, Kontor på Riddargatan 1 och Riksantikvarieämbetet på Storgatan. När jag gick på Handels hade jag en kompis som bodde på Birger Jarlsgatan 18, dvs Marmorhallarna. Det var fint, men slitet och omodernt. Sedan ca 10 år bor jag också här. År 1990 blev jag en av de första medlemmarna i det nyöppnade Sturebadet. Det var tjusigt, och dyrt. Men jag satsade och började träna där. I början var jag relativt ofta den enda deltagaren på passen, men så småningom släppte man in grupper och det fyllde gymmet/badet alltmer. Jag tränade där 3-4 gånger per vecka i många år men till slut blev det så slafsigt och oordnat att jag lämnade Sturebadet och började på det mindre Grand Fitness. Tror dock att badet har levt upp igen.

Själva Sturegallerian var trist, tråkiga affärer, få människor. Det som lockade var Sturehof, Sturebadet och Hedengrens. Och möjligen Apoteket. Resten var ingenting.

Under senare år har Sturegallerian levt upp med bl a Brillo och restaurangerna och livsmedelsbutikerna som flyttat ut på ”golvet”utanför affärerna. Lite roligare ”vanliga” butiker också. Så då kan man väl tycka att allt är frid och fröjd. Många tycks mena att ingen förändring nu behövs, allt är bra som det är. Så är det inte och så kommer det aldrig att vara. Allt behöver förändras i små och lite större steg. När nuvarande Sturegallerian kom till togs ett rätt stort steg. Nu vill man ta ett stort steg till och det tycker jag är riktigt bra. Varför? Jag gillar att man ska koppla tunnelbanan till affärsstråken och integrera Sturegallerian med de fantastiska Marmorhallarna,  att man tillvaratar utrymmena inom området effektivare samtidigt som man tar vara på de kulturfyllda delarna och bygger om det som faktiskt är crap.  Visst, när man bygger om blir det stökigt, men om det ska hindra skulle man aldrig göra något. Nu renoveras den gamla fina Östermalmshallen – det kommer att ta tid. Men är helt nödvändigt. Under tiden äter vi och handlar i den provisoriska hallen. Som kunder tycker vi det går riktigt bra, en uppfattning som delas av handlarna. Vi kommer att stå ut även uinder de åren det tar att bygga/utveckla Sturegallerian. De första åren kommer vi inte märka så mycket då byggnationen sker under mark. De följande åren kommer vi att känna att det är en byggarbetsplats. Men att hävda att man av detta skäl inte bör genomföra planerna  känns ju riktigt märkligt. Under min landshövdingetid minns jag  att ”buller under byggnadstiden” användes som skäl att överklaga. Reagerade även då med förvåning och inte utan viss irritation.

Noterar att många av mina vänner deltar i motståndet mot förändring av Stureplan. Skälen må vara av olika slag, gillar inte byggarbetsplatser, inte förändra, inte riva etc. Kolla då, säger jag, vad det är som rivs. Är det verkligen det vackra, det som är värt att bevara? Lägger här ut några bilder på det som ska försvinna. Äntligen, säger jag. Det vackra, det kulturunika ska naturligtvis bevaras och lyftas. Jag är för att planerna runt Stureplan genomförs.

Och jag kommer definitivt att beröras av ombyggnationen, men vet att det kommer att bli kanonbra när det är färdigt.