Jag tror på samtal – frågor, reflektion, svar – som verktyg för att skapa insikt om utgångsläge och handlingsvägar. Analys och handling är inte varandras motsatser, tvärtom att göra och sedan utvärdera är den bästa vägen att lära sig något.

Mina ledord är erfarenhet, nyfikenhet och handlingskraft.

Mitt erbjudande riktar sig till dig som är/eller vill bli företagare och till dig som är/eller vill bli styrelseledamot. Jag har valt just er därför att jag engagerat mig i just detta i 30 år.

Entreprenörer

Det ordet hade inte samma mening när jag var i början på mitt yrkesliv. Det betyder ju egentligen någon som ”tar något emellan”. Sedan kom det att användas i bygg- och anläggningsverksamhet. Det vi nu avser med entreprenörer kallades då näringsliv eller företagare.

Min kunskap kring företagande började i mitten på 1980-talet då jag arbetade på Utrikesdepartementet med export- och turismfrämjande. Fick då erbjudandet att bli sekreterare i den sk Tjänsteexportutredningen vars uppdrag var att ta fram förslag för att expandera svensk tjänsteexport. Vi inledde med att ställa frågan vilka företag som skulle exportera dessa tjänster – och vi började då kalla dem Tjänsteföretag. Vi besökte därefter banker, försäkringsbolag, transportföretag, konsulter av olika slag, sjukvårdsaktörer, hotellföretag etc för att intervjua dem kring deras tankar om internationalisering. Så inleddes byggandet av mitt nätverk i näringslivet.

Då utredningen drog slutsatsen att tjänstesektorn måste konkurrensutsättas. Gamla regler måste omarbetas mm så bildade de företag som vi hade talat med en ”tankesmedja/opinionsbildare” för att driva dessa frågor som fick namnet Tjänsteförbundet – en hint till det gamla Industriförbundet. Jag rekryterades som VD. Jag arbetade då med att ta fram och sprida kunskap om tjänsteföretag, opinionsbildade för regelförändring och erfarenhetsutbyte inom företagen om hur man leder/styr företag som huvudsakligen baseras på den kunskap som människor har i sina hjärnor. Det fanns då en klar skillnad mellan hur varuproducerande industriföretag tänkte och hur tjänsteföretag/kunskapsföretag styrdes. Numera har mycket av detta flutit ihop, men utan det tänkande som då sattes igång hade utvecklingen sett annorlunda ut.

Efter fem år arbetade jag sedan som marknads/informationschef i några av dessa företag för att så småningom utveckla ett eget bolag. Vi hjälpte företag att lämna anbud på offentliga anbud just när Lagen om Offentlig Upphandling var helt ny. Detta drev jag under några år och hade som mest 10 anställda. Fick så småningom ett uppköpserbjudande och sålde verksamheten.

Därefter blev jag departementsråd och chef för den Näringspolitiska Enheten på Näringsdepartementet med ansvar för bla Almi, Nutek (Tillväxtverket), Industrifonden mfl, företagens regelverk, konkurrensfrågor etc. Här tog vi fram förslag till den politisk ledningen kring regelförenkling, skattefrågor och annat som var ämnat att bidra till att underlätta företagande. Härifrån gick jag vidare till att bli en del av ledningsgruppen i det nybildade Svenskt Näringsliv med ansvar för småföretagen. Det var här jag började använda orden företagsamma människor och sedan entreprenörer för att tydliggöra människorna bakom företagen. Det var inte de ord som då användes.

Så rekryterades jag till den då krisande organisationen Företagarnas Riksförbund (som vi namnändrade till Företagarna). Krisen gällde ekonomin och trovärdigheten. Med hjälp av fantastiska medarbetare vändes skutan, medlemsantalet – som då var ca 65 000 (utan att räkna in branschorganisationerna medlemmar) ökade och ekonomin vände. Vi blev ständigt citerade och blev en röst i debatten. Kontakterna med företagen var omfattande och så här efteråt anser jag detta vara ett av mina viktigaste och roligaste jobb.

Efter fem år lämnade jag Företagarna och rekryterades som vd för en liten norskägd nischbank, Bank2. Återigen bildade jag en otroligt kompetent ledningsgrupp och vi vände på kort tid bankens trovärdighet, genomförde Baselregler etc. De norska ägarna var ovilliga att fortsätta äga och lägga in erforderlig kapitaltäckning och jag fick uppdraget att hitta en köpare. Det lyckades jag med och banken såldes precis innan finanskrisen 2008.

Nästa steg blev ett landshövdingeuppdrag i Blekinge. Även här kom jag att ägna mig mycket åt företagarfrågor. Det var som sagt finanskris och företagen led ont. Återigen fick jag ta på mig uppgiften att tala om vikten av livskraftiga företag och bidra till att inte försvåra för dem. Det saknades inte entreprenörer i detta fina län, men alltför få lyssnade till dem. Jag vet att de kände ett stort stöd från mig och jag blev en samtalspartner för dem.

När jag återvände till Stockholm fortsatte jag stötta företagare i olika former av mentoruppgifter. Bildade bland annat en svensk avdelning av en amerikansk organisation för kvinnor/entreprenörer – Women Presidents´Organization, WPO. Medlemmar är kvinnor – second stage entrepreneurs – som har kommit en bra bit i sitt företagande. Min roll var att leda samtal med dem en gång i månaden som gick ut på att delge varandra erfarenheter i syfte att utveckla sina bolag. Vi var under de 4 år jag drev detta 16-19 kvinnor utöver mig själv som Chapter Chair. Flera medlemmar säger att de inte kunnat driva sina bolag lika framgångsrikt utan denna grupp. Jag utbildades för detta av den amerikanska organisationen och träffade mina över 100 Chapter Chair- kollegor varje år. Jag vågar påstå att detta lärde mig att lyssna och sammanfatta handlingslinjer inom de viktigaste frågorna i en företagares liv.

Det jag ovan beskrivit är en del av de sammanhang i vilka jag tillägnat mig de kunskaper och erfarenheter som jag nu ställer till ditt förfogande.