Likgiltighet är det värsta du kan ge din medmänniska

Köpte till mig själv i julklapp – How to know a person – the Art of Seeing Others Deeply and Being Deeply Seen, en bok av David Brooks. Läser i första kapitlet ett citat av George Bernard Shaw ”det värsta du kan göra mot dina medmänniskor är inte att hata dem, utan att visa dem likgiltighet, det är själva innebörden av omänsklighet”.

Medvetet eller omedvetet upplevs människor vi möter som förminskande eller upplyftande. Tänk efter nästa gång du träffar någon på gatan, en tillställning eller ett möte. Blir du fylld av energi, lust, självförtroende efteråt eller sjunker du ihop lite? Vad beror det på? Inspirerarna är nyfikna, ställer frågor och lyssnar på svaren. Framförallt det senare. De likgiltiga ställer frågor, men bryr sig inte om vad man svarar. Känner du igen det?

Ett sätt att inte se en individ är att dela in oss i grupper

Trots att vi sällan går runt och blundar så ser vi sällan den enskilde individen. Vi går i våra egna tankar, har bråttom, mumlar de vanliga artighetsfrågorna ”Läget?”. Brooks lyfter ett av de vanligaste sätten att minska ner det individuella, nämligen att dela in oss i kategorier för att sedan utifrån det göra undersökningar och sedan berätta vad vi tänker och tycker. Storstadsbor, landbygdsbor, generation Z, amerikaner, moderater, pensionärer etc. Självklart kan detta vara intressant ur vissa perspektiv, trender, genomsnitt. Men det säger inget om oss som individer. Vi göms i grupper där vi sällan känner igen oss. Tyvärr leder det ofta till att människor vi möter har en förutfattad mening och därför inte känner behov av att vara nyfikna och utforskande.

Jag köpte boken av Brooks för att jag inser att det är en konst att verkligen se en annan människa. Något jag måste lära mig, bli bättre på, öva. Så jag startar med den insikten. Det får aldrig bli yta.

Hur gör man då om man verkligen är nyfiken, vill lära känna, förstå

Börjar med att ta mig tid att stanna upp, sitta ner, använda ögonen, sedan öronen. Försöker att inte inleda med att prata själv – det är svårt för mig då energin ofta rinner till i mötet med andra. Kan bli väldigt pratsam. Så övning för mig ligger mycket i att vara tyst, utan att utstråla ointresse, passivitet. Inte vara rädd för pauser. Fyll inte upp tystanden. Då behövs istället en ännu intensivare blick, medveten kroppshållning så att den osynliga tråden inte slackar.

Självklart går det inte att bara sitta tyst – det tror jag inte alls på. Jag behöver ställa följdfrågor, dela med mig av egna erfarenheter. Målet är ett innehållsrikt samtal, men som gärna tar en riktning som jag inte förutsett. Målet är att få och ge nya insikter.

Följ med mig på resan

Min tanke är att dela med mig av mina insikter dels från boken, dels från mina erfarenheter av övandet. Hur går det? Blir jag bättre på att se och bli sedd? Har ju hållit på ett tag med att försöka lyssna på mina coachingkunder, förstå och dela med mig. Det är bland det mest värdefulla jag gjort. Känner att jag utvecklas så mycket själv, men också hur mycket det finns kvar att lära. Hänger du med?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *