Befann mig i Paris inför förberedelserna för Sveriges första ordförandeskap i EU. Jag var departementsråd på Näringsdepartementet och som sådan hade jag en central roll i det svenska arbetet. Vi var många och uppgiften kändes både stor och viktig. Hade tagit flyget ner och checkat in på hotellet. Kände mig inte glad, ganska stressad. En DN journalist hade fått för sig att jag och min man hade gjort en affär i vårt bolag som borde uppmärksammas/kritiseras. Ingången kom dessutom från en fråga som inte hade ett dugg med mig att göra utan en händelse i det bolag där min man arbetade. Men jag var väl mer intressant 🤨 Kan tillägga att skattemyndigheterna inte hade några invändningar utan påpekade tydligt att detta var helt enligt reglerna. Frågan försvann därmed snabbt. Har lärt mig att uppblossande "skandaler" fort försvinner när de saknar substans. Men denna dag kändes det oerhört jobbigt att läsa om sig själv på DNs första sida benämnd som "Topptjänsteman". Jag var osäker på hur min omgivning skulle reagera.
På morgonen gick jag ner till frukostmatsalen. Den var ganska tom. Dock satt näringsministerns pressekreterare där och läste tidningen. Vi hade inte jobbat så mycket ihop då jag huvudsakligen arbetade med en annan av ministrarna på departementet. Han tittade upp när jag kom och sa lugnt och vänligt "Hur känner du dig?" Självklart hade en person i hans ställning läst tidningen och härlett att det var mig det avsåg. Först när jag såg honom blev jag stressad, men när han tilltalade mig så blev jag helt lugn. Han talade om sina erfarenheter och fick mig mindre orolig.
Dagen gick och alla progampunkter genomfördes. På eftermiddagen uppstod lite ledig tid och jag gick ensam ut på Paris gator. Hade tänkt växla in en gammal franc-sedel. Jag kände mig ensam och storgrät. Så småningom tog jag mig tillbaka till hotellet för att klä om inför middagen. Salen var dukad med många, ganska små, runda bord. Ett arrangemang jag älskar då man verkligen kommer åt att tala med sin bordsgrannar. Men jag fick inte fram ett ord - jag bara snyftade och stammade. Har aldrig reagerat så varken före eller efter denna kväll. Tog mig igenom middagen, men reste mig så fort jag kunde för att gå tillbaka till hotellet.
När jag kommit ut från matsalen så kom en person ifatt mig, det var pressekreteraren som hade sett mig lämna. Det var sent, vi var i Paris och han frågade om jag gillade ostron. Jag svarade att jag aldrig ätit det. Då började äventyret. Han tog mig med till gatustånd där man åt ostron och jag fick tillfälle att prata av mig, skratta och delvis glömma eländet.
Just där och då fanns han - en arbetskamrat som såg, brydde sig och tröstade. Glömmer det aldrig!
Så ostron betyder för mig även minnet av detta.
Tills saken hör att detta trauma egentligen inte borde ha varit ett trauma. Det uppstod på grund av en mediahändelse utan underlag. Men det var första gången för mig. Idag när jag ser drev som jag upplever som orättvisa bedömer jag det utifrån den drabbades perspektiv. Känner jag personen ifråga så hör jag alltid av mig. Lärde mig mycket den dagen/kvällen i Paris.
Jag skaffade tidigt ett konto på Facebook. Bad min son visa mig hur man skulle göra. Inledningsvis var jag väl inte så flitig, men allteftersom insåg jag värdet av att kunna ha kontakt med människor jag inte träffar dagligen. Sådana som bor på andra ställen, som jag kände för länge sedan. Har man då och då kontakt på Facebook så är tröskeln låg att hitta tillbaka till varandra när man ses. Inte sällan är Facebook inledningen till en verklig kontakt. Man börjar utbyta tankar, och så ses man. Facebook fungerar även som instrument när jag vill dela med mig av upplevelser, känslor, åsikter - och bilder.
För ett tag sedan blev mitt ursprungliga konto Gunvor Engström avstängt. Har prövat allt för att få det öppnat igen, men man får ingen kontakt med Facebook. Det går bara runt runt. Fick bara ett besked att mitt konto hade börjat skicka skräppost. Jag bytte lösenord direkt, det fungerade en dag - sedan kom jag inte in. Det finns dock kvar på nätet. Kan gå in där via min mans Pad. Dock saknade jag Facebook, så jag öppnade ett nytt konto Gunvor M Engström. Fått tillbaka en hel del vänner, dock inte alla. Erkände att det gjorde mig rejält irriterad. Ett frö av ilska mot Facebook sådde där.
Sociala medier har ju under ett antal år kritiserats starkt för hur de underlättat spridning av våld och lögner. Jag har väl mest tänkt att det är den svarta sidan av öppenhet, men inser nu är att det kanske är att ta lite för lätt på det. Idag skrev Martin Jönsson i DN om hur viktigt det är att de olika sociala medierna sätter tydliga gränser för vad de tolererar och sedan lever efter det. EU är ju i färd med att skapa mer tvingande regler för vad man får skriva. Det kommer att radikalt förändra de sociala mediernas sätt att arbeta. Jag är ju endast inne i en liten del, den som rör mig och min värld. Letar aldrig efter det där galna, de som skriker, ljuger och uppmanar till våld. Har fullt upp med att andas in när vänner ger uttryck för åsikter som jag absolut inte kan dela. Men så länge de uttrycks på hyfsat vis, så tror jag det är värdefullt att förstå att dessa tankar finns.
Tyvärr tycker jag att Mark Zuckerberg, trots sin storartade innovation, inte håller som ledare för ett sådant omvälvande och tongivande bolag. Känns för tamt och undvikande.
Har tänkt tanken på att lämna Facebook, men vill inte då det faktiskt ger mig väldigt mycket.
Jag är även på Instagram, Twitter och Linkedin.
Instagram - trevligt, men jag har haft lite svårt att riktigt hitta den rätta användningen av det. Känns splittrat och lite ogenomtänkt. Men jag gillar det ändå. Trevligt tonfall i inläggen.
Twitter - är mycket inaktiv där, men läser ibland. Inläggen är ofta för elaka, vilket jag inte uppskattar.
Linkedin - använder det för mer professionellt innehåll. För mig skulle det då handla om coaching, mentorskap, för ledningspersoner, entreprenörer och styrelser. Men kan tycka att det blir lite tråkigt ibland då det mest går ut på att sälja in sig själv - även om man "klär" det i innehåll. Inget fel i det egentligen - och det är ju ett av syftena. Viktigt att det ändå känns intressant och relevant. Jag försöker hitta en användning som känns bra för mig. Har en del kvar.
Skulle vara intressant att höra hur ni tänker kring användningen av sociala medier..
När jag fyllde år i slutet av december förra året så publicerades denna artikel - med olika rubriker - i bla Dagens Nyheter, Göteborgsposten, Sydsvenska Dagbladet, Blekinge Läns tidning, Sydöstran. Artikeln och bilderna kommer från TT.
Ni som inte läst den kan nu ta del av den här.
