Jag och Ostron

Idag är det ostronets dag. För mig betyder ostron fest, glädje, mingel. Men ännu mer en påminnelse om hur en människa jag knappt kände kunde betyda så mycket vid ett speciellt tillfälle, i en speciell stad.

En dag och kväll i Paris

Befann mig i Paris inför förberedelserna för Sveriges första ordförandeskap i EU. Jag var departementsråd på Näringsdepartementet och som sådan hade jag en central roll i det svenska arbetet. Vi var många och uppgiften kändes både stor och viktig. Hade tagit flyget ner och checkat in på hotellet. Kände mig inte glad, ganska stressad. En DN journalist hade fått för sig att jag och min man hade gjort en affär i vårt bolag som borde uppmärksammas/kritiseras. Ingången kom dessutom från en fråga som inte hade ett dugg med mig att göra utan en händelse i det bolag där min man arbetade. Men jag var väl mer intressant 🤨 Kan tillägga att skattemyndigheterna inte hade några invändningar utan påpekade tydligt att detta var helt enligt reglerna. Frågan försvann därmed snabbt. Har lärt mig att uppblossande ”skandaler” fort försvinner när de saknar substans. Men denna dag kändes det oerhört jobbigt att läsa om sig själv på DNs första sida benämnd som ”Topptjänsteman”. Jag var osäker på hur min omgivning skulle reagera.

På morgonen gick jag ner till frukostmatsalen. Den var ganska tom. Dock satt näringsministerns pressekreterare där och läste tidningen. Vi hade inte jobbat så mycket ihop då jag huvudsakligen arbetade med en annan av ministrarna på departementet. Han tittade upp när jag kom och sa lugnt och vänligt ”Hur känner du dig?” Självklart hade en person i hans ställning läst tidningen och härlett att det var mig det avsåg. Först när jag såg honom blev jag stressad, men när han tilltalade mig så blev jag helt lugn. Han talade om sina erfarenheter och fick mig mindre orolig.

Dagen gick och alla progampunkter genomfördes. På eftermiddagen uppstod lite ledig tid och jag gick ensam ut på Paris gator. Hade tänkt växla in en gammal franc-sedel. Jag kände mig ensam och storgrät. Så småningom tog jag mig tillbaka till hotellet för att klä om inför middagen. Salen var dukad med många, ganska små, runda bord. Ett arrangemang jag älskar då man verkligen kommer åt att tala med sin bordsgrannar. Men jag fick inte fram ett ord – jag bara snyftade och stammade. Har aldrig reagerat så varken före eller efter denna kväll. Tog mig igenom middagen, men reste mig så fort jag kunde för att gå tillbaka till hotellet.

En människa jag aldrig glömmer

När jag kommit ut från matsalen så kom en person ifatt mig, det var pressekreteraren som hade sett mig lämna. Det var sent, vi var i Paris och han frågade om jag gillade ostron. Jag svarade att jag aldrig ätit det. Då började äventyret. Han tog mig med till gatustånd där man åt ostron och jag fick tillfälle att prata av mig, skratta och delvis glömma eländet.

Just där och då fanns han – en arbetskamrat som såg, brydde sig och tröstade. Glömmer det aldrig!

Så ostron betyder för mig även minnet av detta.

Tills saken hör att detta trauma egentligen inte borde ha varit ett trauma. Det uppstod på grund av en mediahändelse utan underlag. Men det var första gången för mig. Idag när jag ser drev som jag upplever som orättvisa bedömer jag det utifrån den drabbades perspektiv. Känner jag personen ifråga så hör jag alltid av mig. Lärde mig mycket den dagen/kvällen i Paris.