Har tidigare skrivit om min aversion mot alla ”ord” som ska beskriva hur ledarskap/individuell utveckling ska vara? Som om generella modeller går att applicera på allt och alla. Ingen tvekan om att vissa lärdomar – kunskaper och erfarenheter – är värdefulla att ha med sig i bagaget, men hur de ska användas beror på vem man är, var man är och vart man ska. Min metod är alltid likadan, men innehållet varierar.
Steg jag använder i min rådgivning/coaching
Börjar alltid med att försöka förstå varför man söker hjälp med sin utveckling, vilka förväntningar man har och varför de kontaktar just mig. Svaren jag oftast får är att man känner sig ensam, vissa saker går inte att diskutera med vem som helst, varken kollegor eller äkta make/maka. De har sökt upp mig därför att de vill tala med någon som har lite distans och tror att jag varit med om det mesta – vilket också stämmer. Man vill ha erfarenhet, inte teorier. De flesta vill få större insikt i den egna situationen och gå ifrån mötet med en handlingsplan – som nästa gång ska utvärderas.
Så jag arbetar med en metod, men med totalt individuellt fokus. Jag lyssnar, ställer frågor, delar med mig av mina kunskaper, diskuterar vad som ska göras/övas på till nästa gång, sammanfattar – och nästa gång utvärderar. Alla möten blir olika. Allt beror på vem som sitter framför mig och den situation han/hon har att hantera.
Några återkommande byggstenar
Iaktta dina reaktioner med lite distans
Några lärdomar har jag dock med mig hela tiden, sådana som spelat stor roll för mig själv. Den första hittade jag efter att jag storgråtande gick hem ifrån ett jobb jag hade. Kunde inte sova och letade efter något att läsa. Hittade då i min bokhylla ”Känslans alkemi” av Tara Bennett-Goleman. Satt på nätterna och läste och insåg vad jag måste börja arbeta med – konkret analytiskt. Varje gång jag blev upprörd, arg eller ledsen skulle jag ställa mig frågan vad det egentligen var som rörde upp mina känslor. Att tycka att någon annan är dum eller elak leder ingen vart. Men – att inför mig själv försöka besvara varför orden, tonfallet berörde mig så att jag reagerade så starkt var mycket mer intressant. Inte gömma,inte glömma, inte gå vidare…. enbart konstatera och analysera. Försöka iaktta känslorna lite på distans. Efter en tid kunde jag se ett mönster, att det var vissa situationer som åstadkom dessa reaktioner. Så nästa fråga blev – varför? Vad har jag upplevt i livet som gjort mig känslig för just dessa? Numera vet jag även det. Vet nu mycket mer om mig själv och det gör mig lugnare och tryggare. Visst kan jag fortfarande bli förbannad, till och med gråta, men allt mer sällan. Gråter gör jag numera mest av kärlek eller nostalgi.
Fråga dig själv om dina antaganden verkligen är sanna
Den andra byggstenen kommer ifrån Byron Katies The Work. Varje gång du börjar fundera över vad andra tänker om dig eller något som är viktigt för dig så ställ frågan om det verkligen är sant, är du verkligen säker på att det är sant. Ofta är det något negativt som man plötsligt tror på. Detta leder sedan till att man börjar agera på tankarna trots att de egentligen bara finns i ens eget huvud. Att befria sig ifrån sina egna spekulationer är en otrolig befrielse. Utgå ifrån vad du vet, vad du vill och att du kan.
Ingenting är mer givande än att samtala med en annan människa – på riktigt
Efter varje samtal som leder till att båda går därifrån med tillförsikt, framtidstro och livslust så känns det jag gör meningsfullt. Vill inte längre slösa min dyrbara tid på meningslösheter. Så öva på att formulera dig, lyssna på andra och agera sedan i enlighet med det.